Svart

För rätt länge sen var jag med Kollegan på en konstutställning i huvudstaden.
Det var en konstnär på modet; stort galleri med stora, grafiska målningar i bara rött och svart.
Jag tyckte dom var väldigt fina och uttryckte min hänförelse över att så hämningslöst jobba med svart.
Själv hade jag aldrig någonsin målat med svart, utan blandat pigment till nåt som liknade svart.
Va? sa Kollegan, Använder du inte svart? Då har du mycket roligt framför dig.
På den tiden var min älsklingsfärg neapelgult, vilket var besvärligt eftersom neapelgult är mycket giftigt och svårt att få tag på.
Men inget annat gult kunde ersätta det där lite rökiga, men ändå lysande gula.

Med åren har mina målningar blivit allt mörkare. Färg kan vara väldigt irriterande.
Kanske är det ett sätt att med tilltagande ålder närma sig det eventuellt eviga mörkret?

Att se ljuset i mörkret. Nordisk sommarnatt. Mörkt ljus.
För att åstadkomma det behöver man måla med många färger.
Måla helsvart däremot är fortfarande omöjligt, om det inte är möbler förstås.
Det kanske helt enkelt blir för allvarligt.