Om Aja

Ateljén

Bor och arbetar i Göteborg, mestadels med måleri i olja och tempera. Är också filmförfattare, regissör och scenograf.

E-mail: mail@ajaeriksson.se

Från Svenska Nationalencyklopedin

Eriksson von Weissenberg, Anna Louise (Aja), f 1948, konstnär. E. arbetade tidigt som textilskulptör och har som sådan och också som t.ex. målare utförst utsmyckningar för västsvenska instutitioner som daghem, skolor och sjukhus. Hon har öven arbeat med film och teater, bl.a scenografi för Folkteatern i Göteborg. Hennes svartvita bilder i Alphonse Allais “Berättelse för Frida” (1979) och i de på 1980-talet utgivna böckerna om Frans och Frida (text Gert Nilsson) var nyskapande inom barnlitteraturen.

Från Lena Boëthius, I:e intendent, Göteborgs konstmuseum

När jag först kom i kontakt med Aja Erikssons konst vid mitten av 1970-talet, var det textila materialet förhärskande i hennes bildkonst. Hon deltog i utställningen Verkligheten sätter spår på Röhsska museet och visade där den textila skulpturinstallationen Svart karusell inspirerad av händelser i tiden. Hon ville häckla makthavare som snurrande textila skulpturer, visa ett människofientligt samhälle och nya positiva verkligheter skildrade i textila applikationsbilder på tygkarusellen.

Där i den textila skulpturen fanns utgångspunkten för hennes vidare engagemang i teaterscenografi, t.ex. för Tältprojektets uppsättning Vi äro tusenden, som hon turnerade med runt om i Sverige, samt flera andra uppsättningar.  Det visuella tog sig också nya uttryck i hennes konstnärskap, såväl i arbetet med barnböcker – med både bild och text – som med  filmkonsten. I filmerna  fick hon större möjlighet att ge uttryck för sin poetiska sida. Filmen Flickan och fåglarna från 1980-talet har stämningsfulla, ljusfyllda scener, som stannat kvar i minnet. I  Möte i kosmos, från 1990-talet kombinerade hon den filmade berättelsen med animationer och uppbyggda scenbilder. Den blev i likhet med den tidigare filmen såväl sagoaktig, lågmäld som finstämd.

Ajas intresse för måleriet har hela tiden utgjort grunden för hennes bildskapande. Nu har hon renodlat måleriet. I konsekvensens namn använder hon också de målade bilderna av t.ex. harar, figurer och andra varelser till poetiska animationer.
Det självklara gränsöverskridandet mellan konstformer och material för att finna den rätta finstämda tonen och den för henne riktiga formen, det lätta anslaget och det berättande filmspråket – allt detta karaktäriserar Aja Erikssons konstnärskap.

Från Susanne Osten, film och teaterregissör

Aja är för mej en kvinna som arbetar med stor glädje och sensualism,
Aja kan dikta om omvärlden med aptit, färg och med entusiasm utan bitterhet,
Aja ser fritt
går alltid vidare,
men glömmer aldrig en vän.
Hennes bilder glömmer aldrig jag

Aja är mångsidig, bild, ton, känsla, struktur.
Vi har försökt få vissa filmer i luften, om det inte gick var det inte vårt och absolut inte Ajas fel. Verkligheten är trögare än hennes fantasi. Och mina nerver spändare i väntan på norska filmpengar den gången, hur länge kan man vänta, men då skulle ni se Aja hon gör en till, en bild till, en scen till, en tanke till, hon river en vägg, skissar på något, bjuder på något,
hon ger sig inte så lätt