Grönt

Så var den här utställningen över. Bra att Ärtan tar stora målningar. Små målningar är lättsålda och behöver inte transporteras tillbaka till ateljen.
Ärtan kom till oss i sommar. Min kamrat filmregissören visste en jättegullig bil, som hon var helt kär i och om det inte vore för att hon redan hade en bil så skulle hon köpa den. Förresten kunde hon tänka sig att köpa den ändå, bara för att ha den, så gullig var Ärtan. Men om jag nu behövde en bil, kunde hon avstå.
En grön bil? Den var ju i alla fall inte röd, vilket är hemskare.
”Hur grön är den?”
”Ganska grön.”
”Är den ärtgrön?”
”Njae” svarade min kamrat, ”den försvinner om man parkerar i skogen. Vilket ju är bra när man jagar.”
”Jaha? Skogsgrön?”
Det finns en förfärlig skogsgrön akvarellfärg i min låda, som heter Sap Green. Varför använda Sap Green, när man kan få många jättefina gröna, om man blandar olika svarta med gult, t.ex. Gummigutta gult? Ibland kan man lockas till att ta lite Monastralgrönt, också kallad Ftalogrönt, till en sån där klarblå, djupturkos himmel, men då har man verkligen satt sin sista potatis. Pigmentet sprider sig över hela målningen och dödar allt i sin väg. För att inte tala om förstörda penslar, kläder och golvet också.

Kromoxidgrön och Verona Grönjord är nog de enda pigment jag gillar och använder, sparsamt. Nån gång ett uns Smaragdgrönt till en kinesisk papperslykta eller liknande. Kanske.
Jag vill ha gröna målningar och gröna möbler, särskilt den där trettitalsgröna, och mörkgröna väggar i bibliotek är ju så fint, men hur ska man stå ut?

Ärtan och jag har försonats, för den drar nästan inget drivmedel, är som att köra en leksaksbil och jag får in stora målningar. Den är faktiskt inte så hiskelig i färg. Den smälter fint in i trädgården. Där får den stå för det mesta, eftersom jag är busy med att måla till nästa utställning.
Kanske ska jag försöka jobba mer med grönt.