Kontinuitet

Meningen var att min hemsida skulle ha en blogg med reflektioner över livet som konstnär, nya bilder eller pågående arbete. Nå. Vad gör jag då? Ingenting?
Jag försöker åstadkomma rum. Sorterar och slänger. Varje sopsäck som går ut ur huset, är en seger. Ändå tycks det som högarna bara växer.
Häromkvällen besökte jag en Kollega som är i Sverige för att ta hand om sina föräldrars kvarlåtenskap. De hade levt ett nära hundraårigt liv i en väl möblerad tolvrumslägenhet. Efter en del försäljning och frimodigt slängande återstod nu bara åtta koffertar med foton i Kollegans kök.
Smyrna, sa Kollegan och skrev ner ett telefonnummer. Smyrna tar allt.
Mina föräldrar lämnade inte lika mycket efter sig, men jag känner ett slags ansvar. Äsch, sa Kollegan, hiva det bara.

Lådvis med sparade foton, urklipp, barnteckningar, brev och samtliga vykort. Nu vet jag vem som skickade flest vykort till mamma och pappa.
Mamma sparade också sin mammas vykort. Tack vare det hittade jag mormors adress när hon som ung, i början av nittonhundratalet, arbetade och bodde i Boston. Washington Street, huset finns fortfarande kvar kan man se med Googlemaps. Är inte det värdefull kunskap så säg?

Efter genomgång av alla lådor, går det mesta till loppis eller i kaminen. Sakerna förlorar all betydelse när ägaren är borta. Bra-att-ha grejer blir kvarlåtenskap, blir skräp eller svårt att kasta.
Herregud vad jag ångrade mig efter att ha bränt betyget från farsans första jobb som fjortonåring i en bilverkstad i Hedemora. Han var ju så teknisk. Gossen blev sedan ingenjör och utvecklade radar för Flygvapnet. Han var alltigenom analog, det digitala var inte hans grej. När han på gamla dar köpte en PC, hade han ständiga gräl med ”gemgubben” som snodde hans filer.

Samtidigt försöker jag sortera och slänga min egen blivande kvarlåtenskap. Jag är inte en ”horder”, men har ganska stora samlingar av bra och användbara pinnar, brädbitar, snäckor, stenar, tomma kartonger, dockor, tyger etc. etc. En hel ritningshurts full med barnteckningar, en låda för varje unge. Kläder kan man ju inte heller slänga hur som helst. Det går ju åt som trasor när man målar, om inte annat.

Innan jag lämnade min Kollega med koffertarna, ville hon att jag skulle ha hennes pappas klädborste. Det var en jättefin klädborste, mycket finare än de tre klädborstar som jag redan har.
Kanske ska jag slänga klädborsten från min mormor, den som ligger i en toffla av näver. Den är ju ändå lite trasig.