När jag blev med webdesigner

Efter flera år av websidesångest, blev jag av en händelse med webdesigner. Lycka. Det finns kanske en gud, tänkte jag, och nu har gud sänt en webdesigner i min väg, på det att jag måtte få en god hemsida.
Men ganska snart började jag undra om inte webdesignern var sänd från ett helt annat håll.
Ett straff för mina synder från en elak satan, som nu förmodligen skrattar rått i sitt heta helvete.

Det började bra.
Vad har du för tankar om din hemsida, frågade webdesignern snällt. Den ska vara vemodig, sa jag.
Ok, sa han. Och gjorde en fin och vemodig glödlampa över mitt namn.

Nästa fråga. Vad ska vi ha med, vad är viktigt?
Viktigast av allt? Det första jag tänker på är mina barn, såklart. Av allt jag åstadkommit i livet,
lyser de som strålande stjärnor. Men man kan ju inte lägga ut sina ungar på websidan.
Nu handlar det om jobbet, karriären, uppdrag man haft, idéer, sånt som blev och kanske det,
som inte kom hela vägen i mål. Vilket är viktigast?
Allt är viktigt!
Då tar vi med allt, säger min webdesigner. Skicka allt till mig.

Okey, säger jag. Och börjar gräva.
Djupt ner och in i påsar, hyllor och lådor. För länge sen glömda projekt dyker upp. Det ena efter det andra. Situationer. Behagliga men också förfärliga. Medarbetare. Svartvita foton. Herregud så ung man va.
Ung och dum. En flod av minnen… tänk att dom har legat och lurat där hela tiden, lagrade nånstans i hippocampus. Dom skulle stannat där!

Vi måste inte ta med allt, säger min webdesigner vänligt.
Det räcker om vi tar med nästan allt.